Jakten på Albas vita guld
Hösten är i ofrånkomligt antågande, träden pryds av brandgula löv och luften är krispig när vårt plan tar mark på Aeroporto di Milano-Malpensa. En två timmar lång bilresa sydväst genom Piemonte tar oss slutligen till vår destination. Den lilla byn Alba, inklämd mellan milsvida vinodlingar och hasselskogar. Alba kanske är allmänt känt för sina magiska viner, ofta gjorda på Nebbiolo-druvan, och den numera 3-stjärniga Michelin-restaurangen Piazza Duomo. Främst kan dock den lilla byn, belägen inte långt ifrån de mäktiga Italienska Alperna, stoltsera som hemvisten för den mytomspunna Tartufo Bianco di Alba, den vita Alba-tryffeln.
Jag befinner mig i Alba tillsammans med ett gäng vinglada mat- och dryckesentusiaster för att besöka den årliga Tryffelmarknaden, naturligtvis fullspäckad av tryffel i alla dess former. Här tillåts du uppleva den mångsidiga dyrkan av tryffeln och variationen är enorm. Allt ifrån dess naturliga form, presenterad likt en kunglig juvel på en sidenmatta i glasmonter, till smaksättare i glass.
Marknaden är självklart ett sätt för lokalbefolkningen att profitera på tryffeln och locka till sig inhemska såväl som långväga turister, men också en hyllning till den lilla svampen som av många anses som den yppersta delikatessen. En delikatess som, med dess aromatiska doft, såhär års trollbinder matentusiastiska gourméer och kockar runt om i världen. Få råvaror har nämligen den karaktäristiska och unika doften som den Piemontesiska Alba-tryffeln kan presentera.
Att besöka den folkstinna Tryffel-marknaden, dricka viner av yppersta världsklass och äta italienska delikatesser fullproppade med svart och vit tryffel är visserligen ansträngande i sig. Jag är dock inte enbart här för det arbetsamma livet som turist.
Inom kort skall jag nämligen ikläda mig jaktstövlar, vaxad Barbour-jacka och handfast greppa kopplet tillhörande en Lagotto Romagnolo vid namn Emy. ”Vattenhunden från Romagna”, urtypen av den norditalienska tryffelhunden, skall tillsammans med sin husse tryffeljägaren Carlo Marenda leda mig in i hassel- och ekskogarna som omger Alba.
Emy fick för några år sedan en valp som döptes till Buk. Tillsammans med sin “trifulau”, som tryffeljägare kallas lokalt, skall nu denna trio ledsaga mig och mina hoppfulla medresenärer i jakten på det vita guldet.
Inklämd i en nätt liten Fiat 500 färdas jag tillsammans med Carlo och hundarna. Doften av blöt hund, jord och tryffel är påtaglig. Trots att bilresan från det namnkunniga och kvalitativa vineriet Borgogno till startpunkten för vår tryffeljakt är kort, hinner jag och Carlo avhandla många ämnen. Samtalet är vänskapligt, hjärtligt och intressant. Dock återkommer vi hela tiden till det oundvikliga ämnet och resans huvudattraktion: tryffeln.
Carlo är initiativtagare till en ideell organisation som går under namnet ”Save the Truffles”. På välformulerad engelska med charmig italienskt uttal redogör han sakligt för tryffels status i området. Han hävdar att befolkningen i Alba är bra på att sälja tryffel men menar också att man är desto sämre på att underhålla jaktmarkerna. En förutsättning för frodiga och bördiga tryffelmarker är träd på vilkas rötter tryffeln växer. Dessa skövlas utan att återplanteras, något som oroar Carlo. Tillsammans med andra “trifulaus” samlar han därför in pengar som oavkortat går till plantering av nya träd, som i framtiden kommer att säkra beståndet av den åtråvärda och exklusiva vita tryffeln i hela Langhe.
Väl framme, efter en obligatorisk promenad mot skogens hösta punkt och en makalös utblick över vidsträckta vinodlingar och pittoreska små byar, tar äntligen jakten sin början. I vanliga fall sker jakten på kvällen och natten. Mörkret och tystnaden får hundarna att fokusera, luftfuktigheten gör att tryffeldoften intensifieras. För Carlo är detta inte bara ett sätt att tjäna lite extra pengar, utan dessutom tradition, hantverk och terapi. Hans mest rutinerade hund, Emy, är nedärvd av en gammal vän som vid sin bortgång testamenterade henne till Carlo.
Vi förflyttar oss i skarp riktning bort från stigen och in i den djupa skogen. Emy och Buk tillåts visserligen springa fritt men under konstant påkallande och instruerande av sin husse. Stundom verkar någon av dem få upp ett spår, men det visar sig gång, på gång vara allt annat än tryffel.
Promenaden blir längre, skymningen och tystnaden allt mer påtaglig. Plötsligt verkar Emy äntligen fått upp ett spår. Mer intensivt än tidigare sniffar hon sig fram mellan snår, ek och hassel. Carlo blir påtagligt skärp, småprat byts till intensiv tystnad. Innan någon i jaktsällskapet hinner reagera kastar hans sig ner på marken och drar undan en frenetiskt grävande Emy. Med nöd och näppe lyckas han tvinga bort henne från bytet med vänster arm. Buk ansluter i ruskig fart och måste motas med den lediga handen. Med hundarna i ett fast grepp under varsin arm tittat han glatt upp mot oss och utbrister.
– ”Finalmente!”
Tryffeln är hittad och jag tillåts vördnadsfullt plocka upp den vita lilla knölen ur det grunda hålet i marken.
Tryffelhundar matas med tryffel under veckorna innan jakten för att lättare kunna identifiera smaken och doften. Därför behöver man vara snabbt framme så snart en hund fått upp ett spår. Annars kan den åtråvärda vita tryffeln likaväl bli hundmat med ett pris på runt 50.000:-/kg.
Jakten går vidare och resulterar slutligen i ytterligare två funna tryfflar. Vid dessa tillfällen är dock tryffeln svart. Den svarta sommartryffeln är också den vanligaste och finns i olika variationer. Den går att jaga i flera delar av Italien mellan maj-december.
Några timmar senare sitter vi på en Osteria i närliggande Monforte d’Alba. Vi delar på en flaska Barbera d’Alba från Bruno Giacosa och skålar glatt. Tryffeln som Carlo lät oss behålla skickas frenetiskt omkring runt bordet. Alla vill dofta, smaka och känna. När våra tallrikar med rykande het Tajarin all’uovo äntligen anländer kommer det tillsammans med en tryffelhyvel. Under några ögonblick av högaktning hyvlar jag den ur jorden nyligen upptagna tryffeln och känner hur den speciella och magiska doften sprider sig i rummet.
Tanken på att mitt plan tillbaka till Sverige lyfter om mindre än 12 timmar slår mig dock plötsligt och fyller mig med vemod. Jag försöker förtränga tanken och blundar för ett ögonblick. Direkt försvinner jag tillbaka till skogen där jag vandrade med Carlo och hans hundar för bara några timmar sedan. Jag förstår nu vad Carlo pratade om. Hur jakten inte handlar om pengar. Hur närheten till naturen, och djuren, tystnaden och mörkret egentligen bara är terapi och verklighetsflykt. En tillflyktsort till vilken jag så snart som möjligt önskar att återvända.