eller vad som egentligen hände

Då jag fyllde år den 13:e februari, när förra programmet sändes blev bloggen lite bortprioriterad. Därför kommer här mina tankar om förra programmet.

Dagen började med att vi samlades nere i lobyn på Clarion Sign, precis som alla andra morgnar. Denna gång fick vi dock uppmaningen att inte ta med oss någon ”paus-underhållning”. Inspelningsdagarna är långa och med betydligt fler pauser än vad man ser i tv, vilket resulterar i en rastlöshet som är i klass med en Findus-lasagne, alltså i hästväg. Denna dag fick vi dock raskt och lätt återvända upp på rummen och lämna tillbaka alla grejer. Vi skulle nämligen på utflykt. Sagt och gjort började vi traska och bara några ynka minuter senare befann vi oss på Oscarsteatern. Denna klassiska kulturinstans mitt i centrala Stockholm. Riktigt kul!

Jag minns hur Marcus sken upp som en sol när han insåg dagens utmaning. Han blev så glad att han bara var tvungen att svepa in sig i en lila fjäderboa och börja sjunga! Stina och Anders var inte sena med att hänga på…

Boa

Själv tyckte jag att det var mäktigt att beträda så klassisk mark. När jag sedermera upptäckte att vi skulle laga mat till Per Andersson och Loa Falkman blev det om möjligt än roligare. Är nog inte ensam om att tycka att Mästerkockstrion bär upp boa bättre än Loa. Eller?

När tävlingen sedan gick ut på att laga fisksoppa infann sig ett lugn i kroppen. Fisksoppa är överlägset den rätten jag lagat absolut mest i mina dagar, och den jag nog skulle kalla min paradrätt. Ni minns väl Svenskens Fisksoppa?

Maten lagade vi på Restaurangakademin, i ett riktigt fint kök med drösar av vassa knivar och köksmaskiner av högsta klass. Riktigt roligt att få laga mat i ett stort fint kök igen, och inte på Mästerkocksmodulerna. Julien kokade en riktigt fin fond men när det bara återstod dryga 15 minuter hade ingen smakat av än, vilket Mr Mannerström så diskret påpekade… Jag som är van vid att laga mat till många, från nationen, börjar ösa i allt jag kan hitta. Citron, en flaska vin, två nävar salt, kryddor, tomat med mera, med mera. Efter ett bra tag av gemensamt smuttande och iösande satt dock smakerna och vi lämnade köket riktigt nöjda.

Fisken hade vi ångkokat i förväg tills dess att den nästan var helt klar, och vår tanke var att den skulle gå klart det sista i det varma spadet på plats. Det vi inte räknade med var dock bilköerna från Akademin till Oscars och att värmeskåpen inte höll värmen. Således började paniken smyga sig på när vi skulle servera och märkte att alla fisk inte var helt klar. Som tur var räckte det med färdigkokt fisk till alla och draget att inte lägga i fisken i spadet redan på Akademin, som det blå laget gjorde, visade sig lyckosamt. Klapp på axeln!

Efter en jämn kamp segrade alltså den röda brigaden återigen. Jag, Jennie och Helena, som vart tillsammans i alla lagtävlingar hitintills, var fortfarande obesegrade. Skönt!

Efter en riktigt rafflande pizzatävling var det Anders som, efter en chansning på Pizza Bianca, fick lämna oss. Tråkigt då han hade ett fantastiskt handlag och rent kunskapsmässigt var den som kunde mest om mat bland oss alla. Dock handlar ju matlagning ofta om mer en kunskap och handlag. Får man inte dit utförandet, eller missar på smakerna, så är all tidigare erfarenhet och kunnande av intet värt.

På onsdag är det dags igen. Då jäklar!

Hörs snart!